Äntligen har snön lagt sig! Som jag/vi har längtat. Tycker visserligen att det är lite sent, men ändå :)

Så idag efter frukosten så dammade vi av pulkorna (stavning?) och begav oss mot backen. Min son, Jonathan fick en snow racer i julklapp så nu äntligen fick han prova den :)

Visst blir man som barn på nytt när man väl står där uppe i backen ? Jag blir det iaf. Så roligt det är :)

Jag köpte ett par termobyxor till mig själv förra året. De gick att ha då, men var knappt jag vågade att sätta mej ner med de på för risken att de skulle gå sönder. Med andra ord var de väldigt tajta. Idag tog jag fram dem igen å gissa vad... De var för stora :) Wihoo!!! När jag sprang upp i backen fick jag dra upp byxorna hela tiden. Kläderna som jag hade året innan brukar aldrig passa året efter. Men i år var det ju av annan orsak. Att de var för stora, det normala är att allt blivit för smått. Så, jag är väldigt glad.

Men det som gör mej absolut mest glad är att jag nu orkar. Innan när vi åkt pulka så har jag mer eller mindre varit helt slut efter att gått upp för backen en gång. Men inte nu, nu sprang jag upp för backen som ingenting (kondisen är på botten, men det är inte lika tungt). Vi sprang och jagade varandra med snöbollar. Det var ingenting som var tungt och jobbigt. Vi hade det väldigt roligt tillsammans hela familjen. Jag var nu delaktig i leken istället för att stå brevid å titta på. DET känns så otroligt bra!!!

Den här operationen har verkligen gjort att jag får tillbaka mitt liv mer och mer! Å hur otroligt glad jag är över det går inte att förklara!

När vi kom hem så stannade vi i trädgården och byggde två snölykttor som vi ska tända till kvällen. Jörgen (sambon) satte igång ett snöggubbe bygge med. Vi slutförde den tillsammans. En annorlunda snögubbe blev det. För det gick inte att rulla tre bollar.

När vi kom in så gjorde vi lite varm choklad med vispad grädde och kanelbullar! Mums!


Ser ju inte ut som en muntergök. Men det var jag :)