• Övergångsställen- Detta var något jag verkligen avskydde! Jag försökte planera mina steg för att slippa undan så många övergångsställen som möjligt. Jag kunde stå och vänta en liten bit ifrån tills det inte var några bilar, å då skyndade jag mej över. Så var det på grund av att de där negativa tankarna spökade. Jag kunde rikigt höra i mitt huvud när bilarna stod och väntade på att jag skulle passera "sätt fart nu tjockis, rör på fläsket. Banta!!!" Sådant inbillade jag mig att de sa/tänkte.
• Mataffär- Där inbillade jag mej att alla blängde på mej, att de tänkte negativ om allt jag stoppade i min vagn. Nyttigt som onyttigt. "Det där borde du inte äta, inte undra på att du är fet. Jasså, ett försök att äta hälsosamt, ha, det kan du behöva"
• Klädaffärer- "tyvärr, här har vi inget som passar dig!" "Spelar ingen roll vad du köper, det ser inte bra ut på dig iaf!"
• Biograf- Där ville jag verkligen vara ute i god tid och hamna långt fram i kön. För det var hemskt när man skulle försöka knöla sig fram mellan stolarna när det satt folk. Ni kan ju tänka er dialogen i mitt huvud?
• Badhuset- Aldrig i livet!!! Gå omkring där som en annan flodhäst! Helt otänkbart. Men, jag tog mig dit och simmade några gånger iaf, men då var det ju snabbt ner i vattnet och sen snabbt upp igen. Att åka dit tillsammans med familjen var helt otänkbart. Men jag ville.. Det gjorde ont i mig när pojken min frågade om vi kunde åka och bada. Vad svarar man ?? "Nej, du förstår att mamma hon är för fet för att visa sig så lätt klädd bland andra människor"
• Möta ungdomar- Fy, det var hemskt! Var livrädd rent ut sagt. Jag skämdes något fruktansvärt. Var livrädd för vad de kunde tänkas säga till mig. Har hört tillräckligt många dumma ord genom åren. Huua..
• Hissen/trappan- Ja, vad ska man välja ? Tog jag hissen så inbillade jag mej att folk tänkte "klart som fasen att du väljer hissen din fete fan". Tog jag trappan "Gisses, dålig kondis tjockis?" Så, vilken av de inbillade komentarerna väler man?
• Träffa folk- Blyg? Jepp, det var bara förnamnet. Men jag gjorde så gott jag kunde för att inte visa det. Den ständiga rädslan av att få höra någon komentar, eller få någon pik eller få dömmande blickar. Och att ALLTID känna att jag inte duger som jag är/var.
• Träna- Ehh, ja, vad ska jag säga. Känna sej utanför är väl en kort men kanske inte rikigt sammanfattning. Jag hörde helt enkelt inte hemma på någon form av träning. För tjock!

• Övergångsstället- Vad är problemet? Det är bara att gå! Det rör mej inte alls längre. Å när jag tänker på hur det kändes innan medans jag traskar på så kan ett leende inte döljas.
• Mataffären- Ibland kommer de gamla tankarna fram, men då slår jag bort dem. För jag bryr mej väl inte om vad andra har i sina vagnar, jag dömer ingen. Så, varför skulle någon döma mej? Nä, skit du i vad jag har i min vagn. :)
• Klädaffärer- Där är det fortfarande lite problem. Inte att jag tror att någon ska stoppa mej med någon dum komentar. Men jag vet inte vad jag ska leta efter. Utbudet har ju ökat en aning om man säger så och jag har ingen aning om vad jag vill ha nu när jag kan ha det mesta. Jag ser det inte! Men, det är ju inget att må dåligt och bli demprimerad över. Borde ta med en vän på en shoppingtur som kan få mig att våga prova lite annat. Ja, det får stå på "att göra under 2013".
• Biografen- Nu är det ju inte mer krongligt att ta sig fram än för någon annan. Alltså, tankarna är borta :) Inte för att jag är på bio specielt ofta..
• Badhuset- Funkar fint att åka dit med familjen nu. Jag är ju där med min familj, så varför bry sig om vad de andra tycker om mej?? Inte där för att träffa någon annan liksom. Det är ju det där med de offentliga duscharna då, men det är något jag aldrig kommer att bli bekväm med. Så tur jag har dottern min med mej. Lägger all fokus på henne, då hinner jag inte märka av alla runt om lika mycket.
• Möta ungdomar- Tja, jag är inte rädd att få något glåpord efter mig. Men visst är de där stora gängen lite obehagliga?? Men, att de ska kalla mej för något skrämmer mej inte, så är mycket mer avslappnad! Undviker dem inte längre :)
• Hissen/trappan- Oftast blir det trappan nu mera, eftersom det är såå mycket lättare och jag flåsar inte längre efter 10 steg. Men ska jag upp flera våningar, då är det hissen som gäller, så klart.
• Träffa folk- Å vad kul det är då! :) Jag är fortfarande blyg, tror jag. Men låångt ifrån som jag var innan. Jag väntar inte på den där dömande blicken eller den onödiga piken. Jag pratar med än gärna med nya människor nu å inte bara i min yrkesroll :)
• Träna- ja, där är det inga som helst problem längre heller. Jag är ju precis som alla andra. Å jag önskar jag hade kunnat fått mej själv att känna så för 1,5 år sedan.

Vet ni var jag är rikigt trött på ?? Att behöva skämmas över sig själv. Fyy vad fel det är!
INGEN ska behöva skämmas över sig själv. Oavsett hur man ser ut. Lång, kort, tjock, smal...
Tänk om alla bara kunde acceptera varandra. Att kritisera någon annans utseende är så jäkla fel. Avskyr ytligt folk!! Nä, skönheten den kommer minsann inifrån.

Jag har under så många år nu skämts över mig själv och jag är så förbannat trött på det.
Jag vill inte längre skämmas när jag går i affären och handlar.
Jag vill inte längre ta åt mig så fort någon ser på mej. Varför måste jag ALLTID tro att de tänker något negativt om mej ??

I våras var min klassåterträff. Jag ville så innerligt gärna gå. Men självklart så gick jag inte. För vad skulle alla de andra där tänka om mej ?? Jag var den som blev retad för tjockis då, å nu, 40 kilo större, vad skulle de tänka ?? Nej! Valet var inte svårt. Jag går inte dit. Men jag ville. Grät flera gånger över att jag låtit det gå så här långt med mej själv. Skämdes något otroligt! 

Jag är trött på det nu. Jag vill träffa mina vänner, dem som jag brukade umgås med förr, utan att skämmas! 

Nu vill jag komma ut ur mitt skal och vara Angelica. Jag är blyg, väldigt blyg. Folk brukar säga att det kan man inte tro. Men de vet ju inte hur jag känner ? Jag vill kunna vara så framåt som vad jag antagligen visar mej vara utan att det tar emot. Vill att det ska falla sig naturligt. Jag är social, älskar att möta nya människor. Men jag oroar mej HELA tiden för vad de tycker om mej! Tittar de på mej så tror jag direkt att de stirrar för att jag är så himla fet! 

Nej tack! Nu vill jag inte längre känna så. Lite självförtroende är mer än välkommet hit! Tar emot det med öppna armar! 

Kommer skriva vidare om detta sen. Just nu är det får många tankar som snurrar runt i huvudet, så det blir en enda röra här. 

Idag kom jag fram till att jag nog har svårt att ta till mig vad det är jag har gjort. Operationen menar jag. Tolka det nu inte som om att jag ångrar mej, för det gör jag verkligen INTE. 

Men denna op är bara något som jag läst att andra gjort. Sett deras förändring. Inte skulle väl jag kunna bli en av dem? 
Dagarna går, jag äter mina små portioner (tyvärr för få av dem bara) utan att tänka på varför. Bara gör det liksom. Sen väger jag mej å ser att det går ner på vågen. Men jag har nog inte fattat att jag har gått ner så mycket. Men nu, nu börjar jag begripa att JAG kommer att fortsätta gå ner i vikt. JAG kommer att bli en av dem som jag läst om så många ggr. Det är helt sjukt i min hjärna! Försöker att pussla ihop det hela, å nu är det inte många bitar kvar. 18 kilo.. alltså, det är jäkligt mycket. Jag har tappat 18 kilo! Heeelt sjukt!! Har mer än 18 kilo kvar att tappa, men ändå. Hade någon sagt det till mig för några månader sedan så hade jag bara skrattat. 

Försöker att smälta denna enorma förändringen. Lite knepigt faktiskt, men jag ska nog få rätt på det :)
Mår hur bra som helst. Å det bästa av allt är att jag VET att jag kommer att må ännu bättre snart! 

Nu har jag klottrat färdigt för ikväll. Vet inte om det blev något sammanhang alls i det hela. Men skönt att bara få skriva ibland :)