Delar med mig...
Tänkte att jag skulle dela med mej av lite tankar...
Tankar som jag hade om mej själv innan min operation och jämföra dem med hur jag ser/känner med det hela nu.
På den senaste tiden har jag tänkt mycket på hur jag faktiskt mådde innan, vilket inte var bra. Jag skämdes något fruktansvärt över mej själv.
Ska rada upp några små saker som vekrligen störde min vardag.
- Övergångsställen- Detta var något jag verkligen avskydde! Jag försökte planera mina steg för att slippa undan så många övergångsställen som möjligt. Jag kunde stå och vänta en liten bit ifrån tills det inte var några bilar, å då skyndade jag mej över. Så var det på grund av att de där negativa tankarna spökade. Jag kunde rikigt höra i mitt huvud när bilarna stod och väntade på att jag skulle passera "sätt fart nu tjockis, rör på fläsket. Banta!!!" Sådant inbillade jag mig att de sa/tänkte.
- Mataffär- Där inbillade jag mej att alla blängde på mej, att de tänkte negativ om allt jag stoppade i min vagn. Nyttigt som onyttigt. "Det där borde du inte äta, inte undra på att du är fet. Jasså, ett försök att äta hälsosamt, ha, det kan du behöva"
- Klädaffärer- "tyvärr, här har vi inget som passar dig!" "Spelar ingen roll vad du köper, det ser inte bra ut på dig iaf!"
- Biograf- Där ville jag verkligen vara ute i god tid och hamna långt fram i kön. För det var hemskt när man skulle försöka knöla sig fram mellan stolarna när det satt folk. Ni kan ju tänka er dialogen i mitt huvud?
- Badhuset- Aldrig i livet!!! Gå omkring där som en annan flodhäst! Helt otänkbart. Men, jag tog mig dit och simmade några gånger iaf, men då var det ju snabbt ner i vattnet och sen snabbt upp igen. Att åka dit tillsammans med familjen var helt otänkbart. Men jag ville.. Det gjorde ont i mig när pojken min frågade om vi kunde åka och bada. Vad svarar man ?? "Nej, du förstår att mamma hon är för fet för att visa sig så lätt klädd bland andra människor"
- Möta ungdomar- Fy, det var hemskt! Var livrädd rent ut sagt. Jag skämdes något fruktansvärt. Var livrädd för vad de kunde tänkas säga till mig. Har hört tillräckligt många dumma ord genom åren. Huua..
- Hissen/trappan- Ja, vad ska man välja ? Tog jag hissen så inbillade jag mej att folk tänkte "klart som fasen att du väljer hissen din fete fan". Tog jag trappan "Gisses, dålig kondis tjockis?" Så, vilken av de inbillade komentarerna väler man?
- Träffa folk- Blyg? Jepp, det var bara förnamnet. Men jag gjorde så gott jag kunde för att inte visa det. Den ständiga rädslan av att få höra någon komentar, eller få någon pik eller få dömmande blickar. Och att ALLTID känna att jag inte duger som jag är/var.
- Träna- Ehh, ja, vad ska jag säga. Känna sej utanför är väl en kort men kanske inte rikigt sammanfattning. Jag hörde helt enkelt inte hemma på någon form av träning. För tjock!
Detta var bara lite smått som jag har funderat lite på nu. Listan kan göras låååång.
Hur är det nu då?
- Övergångsstället- Vad är problemet? Det är bara att gå! Det rör mej inte alls längre. Å när jag tänker på hur det kändes innan medans jag traskar på så kan ett leende inte döljas.
- Mataffären- Ibland kommer de gamla tankarna fram, men då slår jag bort dem. För jag bryr mej väl inte om vad andra har i sina vagnar, jag dömer ingen. Så, varför skulle någon döma mej? Nä, skit du i vad jag har i min vagn. :)
- Klädaffärer- Där är det fortfarande lite problem. Inte att jag tror att någon ska stoppa mej med någon dum komentar. Men jag vet inte vad jag ska leta efter. Utbudet har ju ökat en aning om man säger så och jag har ingen aning om vad jag vill ha nu när jag kan ha det mesta. Jag ser det inte! Men, det är ju inget att må dåligt och bli demprimerad över. Borde ta med en vän på en shoppingtur som kan få mig att våga prova lite annat. Ja, det får stå på "att göra under 2013".
- Biografen- Nu är det ju inte mer krongligt att ta sig fram än för någon annan. Alltså, tankarna är borta :) Inte för att jag är på bio specielt ofta..
- Badhuset- Funkar fint att åka dit med familjen nu. Jag är ju där med min familj, så varför bry sig om vad de andra tycker om mej?? Inte där för att träffa någon annan liksom. Det är ju det där med de offentliga duscharna då, men det är något jag aldrig kommer att bli bekväm med. Så tur jag har dottern min med mej. Lägger all fokus på henne, då hinner jag inte märka av alla runt om lika mycket.
- Möta ungdomar- Tja, jag är inte rädd att få något glåpord efter mig. Men visst är de där stora gängen lite obehagliga?? Men, att de ska kalla mej för något skrämmer mej inte, så är mycket mer avslappnad! Undviker dem inte längre :)
- Hissen/trappan- Oftast blir det trappan nu mera, eftersom det är såå mycket lättare och jag flåsar inte längre efter 10 steg. Men ska jag upp flera våningar, då är det hissen som gäller, så klart.
- Träffa folk- Å vad kul det är då! :) Jag är fortfarande blyg, tror jag. Men låångt ifrån som jag var innan. Jag väntar inte på den där dömande blicken eller den onödiga piken. Jag pratar med än gärna med nya människor nu å inte bara i min yrkesroll :)
- Träna- ja, där är det inga som helst problem längre heller. Jag är ju precis som alla andra. Å jag önskar jag hade kunnat fått mej själv att känna så för 1,5 år sedan.
Som sagt, detta är bara en oerhört liten del av hur tankarna for omkring i mitt huvud förr. Ibland smyger de sig på igen, men då påminner jag mej själv om hur läget är. Å det går lättare och lättare.
Jag var expert på att trycka ner mej sjäv, expert på att tänka negativt om mej själv, expert på att alltid vara så förbannat osäker på mej själv.
Det blir bättre och bättre, men jag har en lång väg kvar. Men det är ofta att jag känner att jag inte duger, att folk inte gillar mej eller det jag gör. Får de tankarna helt utan anledning. Å jag är grymt duktig på att ta åt mej, av allt. Detta vill jag få bort, helt.
Men, som sagt. Det är 1000 ggr bättre nu. Jag vet att jag duger precis som jag är, men ibland kommer osäkerheten fram iaf.
Jag är så jäkla glad för att jag har fått denna chansen med operationen. Utan den så hade jag garanterat stått kvar på samma ställe, eller kanske inte. Jag hade nog varit nedtryckt ännu längre.
Jag kunde helt enkelt inte ta mej upp själv. Jag behövde hjälp.
Folk får tycka vad de vill. De som anser att den här operationen är ett fusk, att man är lat och inte vill göra någonting åt det, de anar inte hur fel de har.
Men, de får tycka vad de vill. Jag vet varför jag gjorde det här, och det är det enda jag bryr mig om. Men visst, jag reagerar när jag ser dumma utlägg och dumma komentarer.
Så, nu har jag delat med mej lite av mina gamla tankar. Inga höga tankar om sig själv inte!
Detta är inget som jag direkt har pratat med någon om, jag har försökt att dölja allt så bra som möjligt. Men, det där är inte jag längre, så nu kan jag dela med mej.
Ha en skön kväll. Nu ska jag gosa ner mej i soffan.
Kommentarer
Postat av: Anna-Karin Nilsson
Hej på dej lilla tös!!!
Det du har skrivit var mycke bra av dej att göra.Skiten ska ut.Förstår ännu mer nu hur jobbigt du har haft det,fast vi har pratat om det.
Men jag tycker att du ska fortsätta att skriva,för du har så mycket mer som behöver komma ut.Det jag menar är att du behöver inte skriva det här på bloggen om du inte vill,du kan skriva det för dej själv i en bok eller vad du vill. Du blev inte kraftig utan orsak,du åt inte för att du älskade mat.Du åt av andra orsaker som du borde skriva av dej. ÄLSKAR DEJ SÅ MYCKET OAVSETT HUR DU SER UT. KRAM FARMOR
Postat av: Bea
Att ta ett sådant beslut att lägga sig under kniven för att man inte ser någon annan utväg att gå ner i vikt, tycker jag är så långt ifrån fusk man kan komma. Det är ju inte så precis att man opereras och så går man ner i vikt och så är det med det, som jag förstått det på din berättelse i din blogg, så är det ett jobb av dess like, både före op och efter och lååååång tid efter den. Träning, äta rätt, äta tillräckligt långsamt, äta regelbundet etc etc...det är ett hårt jobb att tänka på allt detta, även annars också, jag menar även UTAN op.
Så nä, fusk är det inte....
Har själv inte gjort den, men har numera en hel del vänner som gjort den så lite insatt i det är jag ju tack vare er. Kram till dig, bra skrivet för den delen.
Svar:
Angelica
Postat av: din syster amanda
usch känner verkligen igen mig just nu på tankarna du hade, för feg för att börja träna då man är rädd för att se dum ut mot dom som tränat längre och har mindre fett D: skönt att du känner som du gör nu det är sjukt bra.. älskar dig kram<3
Svar:
Angelica
Trackback
