Jag har verkligen upptäckt det här med att jogga nu. Tycker att det är så härligt att komma ut i skogen och överbevisa mej själv hela tiden med att jag kan! Tyvärr har jag inte varit ute så mycket som jag hade velat, men jag klarade målet iaf.

 

Jag ville få delta i ett lopp, så jag anmälde mej själv till Tjejlunken som hölls i förra veckan. Loppet var ca 6 km långt.

 

Att jag överhuvudtaget anmälde mej själv är stort för mej. För jag lyckades inte hitta någon som kunde/ville springa med.

 

Så, i onsdags var det dags. Jag kände i kroppen att jag inte riktigt var med och jag hade bara lyckats att springa 6 km en gång innan. Men, jag gick in med inställningen att jag SKA fixa det. Mitt enda mål var att inte sluta jogga.

 

Den första kilometern var rena döden! Phuu vad jag ville ge upp. Benen värkte och det kändes som att jag hade tappat lungorna på vägen. Men, jag sa till mej själv hela tiden, "bara förbi den stenen, bara runt den kröken, bara upp för den backen, osv". Tillslut kom 4 kilometers skylten. Å då började jag att komma in i andra andningen och då började det äntligen att gå lättare. Den sista kilometern var lättast. När jag såg och hörde målet så ökade jag på takten. Jag kom i mål! Jag kom i mål utan att stanna eller sakta ner! Jag är sååå jädrans stolt över mej själv att jag fixade det! Tiden blev 36,57. Är helt klart nöjd med den. Men nu ska jag sträva efter att få den tiden bättre. För nu vet jag att jag klarar av sträckan!

 

Har fått frågan att springa VP milen i skutet av augusti. Hmm, en hel mil, på asfalt ? Mjaa, det tåls att tänka på. I min värld är det hur långt som helst. Men visst vore det härligt att utmana mej själv och klara av det :) Får se hur det blir.

 

För tillfället så är jag iaf väldigt nöjd!